Det blir enhandsvalsen idag, men har bestämt mig för att ha tålamod och att det går bra, det går långsamt att skriva men tänker inte ta till vänsterhanden, får inte, har redan ont efter en kort chatt med fantastiska Matilda i Bryssel. Oh, jag längtar efter mina kompisar! Jag är inte van vid att ha en hel helg framför mig och när någon frågar om ens planer kunna svara: "Jag vet inte.. Ingenting?" Det är en situation som jag tror att jag aldrig tidigare befunnit mig i, och det är ärligt talat en utmaning. Man måste hela tiden själv ta initiativet, gå fram till folk, visa sitt intresse och skapa nya kontakter. Självklart är det här standard för alla som flyttar till en ny stad, man måste jobba på till en början för att skapa sig en grund, en social och aktivitetsbas att stå på. Det visste jag innan, och det var också det jag var väldigt sugen på när jag bestämde mig för att åka hit. Utmana mig med nåt riktigt svårt. Bulgarisk musik liksom, känd som den klurigaste folkmusiken i Europa med sina konstiga taktarter och extremt snabba tempi, det bulgariska spåket - helt skiljt från vår språkstam och med ett annat alfabet, den bulgariska kulturen som jag sedan tidigare visste skulle bli en utmaning att komma överens med. Allt detta visste jag och längtade efter att få krascha in i.

Jag har sagt det många gånger och kan lika gärna säga det här också, jag känner mig så enormt lycklgt lottad över mitt liv och min tillvaro och har varit sjukt lycklig och glad över det jag varit med om, och den jag är. Jag har haft fyra alldeles strålande år i Göteborg med kulmen sista våren som en explosion i musikprojekt, teater, givande skolprojekt, spelningar, vänner, upplvelser, resor - och sen den mest magiska sommaren tänkbart på det! Efter min europaluff på egen hand med sånt extremt flyt rakt igenom och många gånger ren tur, tillfälligheter som leder vidare till stora upplevelser, så har jag ibland kunnat tänka: "När, när ska oturen komma?" Och i dessa tankar känt mig, inte nöjd, men helt okej med att föreställa mig att när turen och flowet väl börjar ta slut och en rejäl olycka eller misär skulle dyka upp, så är det ändå så Givet Totalt Värt Det! Jag har till och med sett fram emot att få gå in i en dramatisk ensamhetsmisärvägg och vältra mig i sorg, längtan, tomhet och uppgivenhet här i Bulgarien. Hittills har det ine blivit riktigt så, men just denna helg har av många olika anledningar varit en känslomässig bergochdalbana och idag kan man säga att jag är nere i en skarp sväng i en låg position i banan.

Bulgarien bjuder på många utmaningar varje dag. Det är inte ett lätt socialt pussel att lägga när man funderar över hur folk umgås, t.ex studenterna på skolan. I Göteborg är det en självklarhet att alla de nya utbytesstudenterna dels vaggas in hela första veckan med aktiviteter ihop både på skoltid och efter skoltid, de får presentera sig kort inför hela skolan på välkomstmötet och jag skulle vilja säga att man tar synnerligen god hand om de utländska studenterna, iallafall den bild jag fått genom hur jag och mina vänner sett på, och lärt känna utbytesstudenterna. Första veckan är det alltid pub med konserter på skolan och det dyker upp regelbundet under terminen. Söker man musikhögskolefolksällskap en vanlig dag är det bara att gå ner till stammisstället Staggen och ta sig en öl, där finns alltid en och annan både student och lärare. Någon som helst antydan till  välkomsttagande av nya studenter oh utbytesstudenter här i Plovdiv har i vart fall inte jag sett röken av. Ingen presentation, ingen skolstartsfest eller aktiviteter för att lära känna människor finns överhuvudtaget inom ramen för vad musikhögskolan i Plovdiv står till tjänst med. Dessutom är det så att det är fullkomligt omöjligt att få information om sitt eget framtida schema, vilka ämnen man ska få läsa, vilka ämnen som finns att välja på (! viktig information!) och hur många lektioner man behöver för att fylla upp en heltid. Vilka lärare man ska ha och om de ha något namn kan man skatta sig lycklig om man får veta, och framförallt, om man väl lyckats förstå att man ska få ett möte med en lärare så har man tur om denne dyker upp på utsatt tid, om ens alls. Detta är saker som jag har kunnat hantera rätt bra hittills, man får acceptera att saker är annorlunda, att allting tar längre tid och går till på ett för mig "ineffektivt" sätt. Det är bara att andas in ett djupt andetag och hoppas att det blir bättre imorgon. Jag har ställt stort hopp till att när man väl har fått träffa sina lärare och faktiskt varit på sina lektioner så får man kontakt med lärarna och människorna i den ev. gruppen (om jag ska ha nåt sånt? ja, jag vet ju inte vad jag ska ha för lektioner..) och då kan man kapa det här extrasteget som kallas administration som gör att allting blir väldigt mycket mer komplicerat och svårförståeligt än vad det behöver bli. Jag vill ju fylla mina dagar med musik! Jag är spelsugen! Som fan! Jag vill ha fiollektioner, lära mig låtar, spela orkester, ensemble, JAMMA, lära mig låtar av vänner och lärare. Det är det jag vill. NU! Det har hittills inte blivit så mycket av och det jag tror att jag försöker säga är att om det nu även denna vecka, min fjärde vecka på musikhögskolan, inte ordnar upp sig och klarnar kring exakt hur mina veckor ska se ut och att jag får börja spela med folk och (ja tack, gärna:) lärare så tror jag att jag kommer måsta arbeta upp en annan taktik för hur jag ska hantera det för det kommer kännas TUNGT.

Jag har bokat in en solokonsert på ett supermysigt café i gamla stan nära musikhögskolan på onsdag nästa v. den 13 oktober. Där ska jag spela svensk och egenkomponerad folkmusik bland konstverk, tavlor och instrument från Marocko och Rumänien. Det känns så gött. Jag kände att jag behövde nåt att jobba inför, något att sysselsätta mig med ihop med min fiol och jag är glad att jag vågade gå fram till ägarinnan och föreslå min idé om en liten, intim konsert i hennes lilla, mysiga Café Marocko. Kommer det fler än tio pers blir det trångt, dock.




I fredags, efter att (äntligen!) haft en spelstund med Laura och lärt henne en svensk bluesshottis, gick jag på en blåskvintettkonsert i gamla stan. En skum upplevelse, men skönt att höra livemusik. Känna instrumenten och musikerna i samma rum, utförandes musik, uttrycka känslor för att försöka beröra publiken. Det känns som länge sen, vet inte varför. Jag hade längtat länge efter konsert av något slag här och gick väl tyvärr därifrån lite besviken då det inte riktigt var som jag hade hoppats - men ändå var jag såklart glad att jag gick dit. Kul att titta på folk och fina lokaler :) och höra lite halvoseriöst framförda "klassiska favoriter" på blåskvintett. Iallafall, Laura och Gerardo var återigen lite "par-tråkiga" och var trötta och följde inte med och nappade heller inte på mina sugande planer om en fredagkväll i Plovdivs nattliv, så när jag gick därifrån och fick samtal av Eugenia blev jag otroligt glad! Vi tillbringade kvällen på min balkong med glass o te, pratandes om det ena o det andra och upptäckte bland annat att vi bor riktigt nära varandra! Hon bor på andra sidan militärområdet! Väldigt kul då jag varit hemma hos henne o sett området från det hållet men inte alls fattade var vi var utan tog buss in till stan (då bussen bytte chaufför i farten - något som Eugenia senare berättat inte är helt ovanligt här) och promenerade 40 min från busshållplatsen. Istället för att promenera 10 min raka vägen hem.. Fick en chock igår när jag joggade dit och fick en pusselbitsupplevelse när de två områdena plötsligt satt ihop. Snurrig, surrealistisk dataspelsupplevelse. Vad jag skulle säga var att när man verkligen längtar efter att få umgås och prata med någon och sedan, mot all förväntan får det, då uppskattar man det så mycket mer! I Göteborg har jag levt ett liv där mina problem i mångt och mycket bestått i att måsta säga "nej" till saker, välja vad jag ska gå på, vilka jag ska umgås med, och hur många projekt jag ska lägga ner tid i. Det har varit mitt största problem att jobba med att inte ta på mig för mycket, inte alltid vara med där det händer och inte alltid ställa upp på andra när jag själv egentligen inte orkar. Det problemet kan man säga är obefintligt här, än så länge. :P Jag tror det är väldigt bra att jag får se det här från "andra sidan" och känna att jag värderar människor och sociala kontakter på ett helt annat sätt idag än för ett halvår sen. Men det fina är ju också att allting finns ju kvar! Alla i Umeå och Göteborg, och andra städer där man har vänner, de finns ju kvar där! Det är bara att just nu kan jag inte umgås lika flitigt med dem, och inte närvara och delta i projekt, fester, konserter osv. Men de finns kvar!

Igår tog jag ett långt bad i mitt fina, mysiga badkar efter dataspelsjoggen och lyssnade på Alison Krauss med lampan släckt och ett tänt ljus. Insåg att jag inte badat i badkar sen jag var liten. (Jo en gång kom jag på nu, ska inte ljuga. Hade kramp och skitont i benet efter maratonbilkörning i snöstorm 5h och tog ett bad som rehabilitering.) Aldrig har jag legat så och bara njutit, slappnat av och varit lugn och bara tänkt på vad som ploppar upp i hjärnan, det där som man ser på film att folk gör i sina badkar. Det var bannemig gött! Och jag kom på så mycket bra saker! Det är såna stunder man kommer på hur himla glad man är att man ändå tog beslutet att åka hit och "bli ensam" och ta det lugnt. Missförstå mig inte, jag ska inte vara här och ta det lugnt ett helt år, men det är ett helt nytt lugn som infinner sig i mig nu när jag är här Ensam utan att känna någon i stan innan, när den sociala grunden inte finns sen tidigare som jag skrev om. Och jag får mycket tid ensam just för att jag bor ensam också. Precis vad jag ville. :) Misstänker att jag i detta inlägg kanske framstår som lite.. inte den medicinska termen, men det som vi till vardags menar när vi säger: schizofren. Det är okej. Ska nog stabilisera mig tills vi ses nästa gång. ;) Det är så mycket som jag vill försöka beskriva och förklara och som vanligt är ingenting svart och vitt här i livet.

Aldrig trodde jag att jag skulle kunna bli en sån som självmant går ut och springer! Men det är en av de positiva effekterna av att jag haft mycket ledig tid på sistone: Jag gör säkert 50 armhävningar varje dag o har varit ute o sprungit fler gånger dessa veckor än jag gjort på flera år sammanlagt. Har ju varit dålig i vänsterhanden och även fått några små och något större bakslag i ryggen under tiden jag varit här och känner att jag måste självbehandla mig noggrant nu när jag för första gången på åtta år står helt utan en sjukgymnast skyddande vingar. Känner dock att jag vet exakt vad jag behöver för att må bra och vet precis vilka övningar jag ska ta till i olika situationer när det börjar kännas sämre. Det känns skönt att man iallafall lärt sig något. I fredags, efter en enormt prövande orkesterlektion som jag tänker skriva om vid tillfälle, och en halv körlektion på skruttiga stolar (Ett rep fick jag tom dela stol med en tjej hela repet.. deras ergonomitänk är inte riktigt så långt fram som man är van vid. Ingen fysisk uppvärmning what so ever heller btw) så tog jag t.ex beslutet att gå ifrån repet. Började få riktigt ont efter ca 30 min och kände att det skulle förstöra hela helgen om jag kämpade vidare. Jag tror jag tog rätt beslut. Efter rekreation på golvet i Laura och Gerardos lägenhet var jag tillräckligt i form för att känna att jag kunde sitta åtminstone nästan hela blåskvintettkonserten och ha en fin fredagkväll utan att bli påmind om ryggen hela tiden. :) Trots att jag varit duktig och joggat på morgonen innan orkestern så var den väldigt prövande, ska nog berätta lite om det nu iallafall.

Haha! Ska ta ett kort på låten vi spelade så får ni en bild av det hela:



Detta är dock inte min stämma utan kavalstämman (bulgarisk flöjt). Jag råkade lämna igen fel not när jag kopierat.. Jag skulle vilja säga att mina noter var än mer otydligt skrivna. Det var otroligt svårt att se vilka toner, vilka rytmer, och vilken taktart det skulle vara och som ni ser så byter låten t.ex. taktart elva gånger de första tolv takterna! (med följande val: 11/16, 7/16, 13/16, 9/16, 11/16, 5/16, 4/4, 2/2) Tempot var väldigt högt och till råga på allt skulle jag spela VIOLASTÄMMAN a vista. Alltså transponera från c-klav till g-klav. Tja, som Karin så fint uttryckte det när jag berättade: "Så, det blev inget glänsande direkt eller?" Eh. Nej. Jag satt mestadels som ett levande frågetecken och undrade vart fan i alla repriser och taktartsbyten orkestern tagit vägen... Hahaha... Men det kan ju bara bli bättre efter det! Hoppas på att få spela noter i "min" klav nästa gång och inte fastna i violastämsträsket - det är ju framförallt melodierna, låtarna jag vill lära mig! Läraren kändes sympatisk, trots att han skrek väldigt mycket. Men det är ju uppenbarligen det sätt som bulgariska dirigenter kommunicerar bäst på. Så många dramatiska utskällningar som på mina hittils fem körlektioner (Obs, Kör som i sång i grupp-lektioner! Jag ska inte ta bulgariskt körkort..) har jag aldrig bevittnat tidigare i mitt liv. Det är intressant att beskåda det dramatiska, högst statusskiljda och ojämställda förhållandet elev-professor som råder här.

Jag har en god vän som gett mycket av sin tid hemma i Göteborg för att prata med mig om alla dessa upplevelser (och massa annat såklart), du vet vem du är. Det har varit skönt att resonera med dig, alla gånger. Det vill jag säga och jag tror att du blir glad att jag skriver det här! Jag är nog lite dålig på att säga sånt "live". Eller, jag vet att jag varit dålig på det i just detta fallet. Tack för att jag fått umgås så mycket med dig! Det gör mig glad! Vissa dagar känner jag dock att jag "bara" vill prata med folk i mitt IRL-liv här i Plovdiv. Såna dagar kommer och går, och det beror inte på att jag inte tycker om folket i Sverige utan bara på att konflikten mellan upplevelserna här och det parallella livet i Göteborg kan bli påfrestande. Jag har nu börjat vara offline på facebookchatten och skype, mycket pga att jag inte kunnat skriva med handen men också för att undvika att fastna i allt för långa chattar som får mig att tänka för mycket på livet där borta. Det här är hemma nu, ja, jag känner mig väldigt hemma här, och det skulle vara lätt att drömma sig bort och umgås helhjärtat med folk via facebook och skype (Det är ju rent fantastiskt det där! Man kan ju faktiskt Prata!! Gratis!) och, liksom någon i ett stabilt parföhållande, inte riktigt orka ut och ta utmaningen att söka nya folk i den nya staden och skaffa sig ett riktigt liv i stan. Där vill jag helt enkelt inte hamna. Inte för att jag tror att det är någon större risk. Men när jag, som idag, har en fundersam stanna-hemma-söndag är det lätt att drömma sig bort i Idolkval, svenska nyheter och klipp på YouTube, det får jag nog erkänna.

Nu jävlar har jag skrivit längre än nånsin tidigare - vart kom det ifrån?! Förvånad men glad att det fanns så mycket som jag ville få ut idag. Skönt. Avslutar med ett av många fina minnen i somras: Roadtrip med Lina och Louise i Danmark. Denna bild är tagen när vi åkt fel när vi försökte hitta fram till en urkultliknande festival som låg bortom ängarna åt något annat håll, men vi fann denna stund istället och det var ju alldeles underbart!




Alison Krauss: In the palm of your hand