plovdiv

ett år i Bulgarien... eller blev det två?

Kraschad fiol, badrock, cykelhjälm och nakenchock

Kategori: Allmänt

Vilken natt!

Hade i natt något av en feel-good-dröm, eller något som borde ha varit en feel-good-dröm som urartade till något helt annat. Jag skulle få ett stipendium! Mys. Kyrkan var fullsatt. Ett popband spelade innan med några unga kids. Allt var frid och fröjd tills de gick ut. En kille tappade sin gitarr på min fiol - panik! Den gick i bitar. Ospelbar. (Det här var den värsta delen av drömmen... Att se fiolen sådär. Jag mår illa bara jag tänker på det.) Jag fick fråga runt i publiken och fick som tur var låna en fiol av Johan Lingegård. Hann inte provspela på den. - Jag skulle ju såklart spela nåt briljant inför alla i kyrkan också... Plötsligt insåg jag att jag inte hade några kläder på mig, bara en badrock. Endast. Ingen tid och inga reservidéer uppenbarade sig. Jag var tvungen att gå upp på scen, jag var redan försenad. Iklädd badrocken och EN CYKELHJÄLM gick jag självsäkert fram med Johans fiol i högsta hugg till scenen i kyrkan. Var cykelhjälmen kom ifrån har jag ingen aning. Antar att jag ville toppa min utstyrsel med en "trevlig accesoar" eller något... Typiskt mig! Fiolen var ostämd. Under det att jag står och blir intervjuad av en högklassig dam märker jag hur badrocken liksom glider upp lite då och då men jag bestämmer mig för att ignorera det. Låtsas som ingenting. Här står jag i badrock, naken och med cykelhjälm mitt i kyrkan och försöker låtsas att allt är helt normalt. Klockrent. 
 
Dagens bild blir någon som verkligen har kläder på sig. Min vän Svetoslava är en av de bästa folksångerskorna på musikhögskolan i Plovdiv - hon blev t.ex som enda elev utvald av dirigenten att följa med oss på resan till Umeå och Umefolk 2010. Hon är så bra sångerska att hon nu fått anställning i den akademiska kören där de flesta är mycket äldre och har varit profesionella folksångerskor i många år. Här står hon och ger kunder gratis yoghurt i sin folkdräkt på Leksi nära mitt hem. Servera yoghurt gör hon för att få pengar. 
 
 
Ikväll kommer Zvezdana äntligen tillbaka hem till Plovdiv. Det gör mig lycklig att tänka på allt vi ska spela ihop nu under våren! Äntligen ska hon få börja plugga på musikhögskolan på bulgarisk folksång masterutbildning och det är hon så värd! Vi har ungefär en timmas program med vårt projekt The Voice of the Strings och jag ser fram emot att börja jobba med något helt nytt nu. Bland annat har vi börjat lite på "Early Voice of the Strings" - ett konsertprojekt med tidig musik, barock och medeltid t.ex. Med harpa, fiol och två röster kan man göra mycket! Vi har redan nu ett gäng finfina spelningar närmsta halvåret så det känns kul och motiverande!
 
Idag blir det övning och plugg hemma, kanske hinner med fiollektion eller rep med Vladimir - får se. Ikväll blir det filmmusikkonsert med symfoniorkestern och efter det middag och folkdans- sång- show på Megdana med nästan tio vänner som ska fira att Zvezdana kommit tillbaka! Glad.
 

Skön dag

Kategori: Allmänt

Har just ätit fantastiska fyllda paprikor med hemgjord sirene-ost (typ som feta fast godare) och fruktsallad och hela dagen har varit liksom sådär. Som fantastiskt god mat. Fick inget övat på fiolen men allt annat har gått bra så jag är ovanligt nöjd! Fick till årets första "riktiga" jogg och har jobbat mycket på min bulgariska idag. Suttit två timmar på lyxcafe ensam och promenerat lite i gamla stan. Hälsat på Jana på cafe morocco. Har varit lite fånigt lycklig och mest pillrat runt fast jag lyckats få en del grejer gjorda. Mycket plugg. Skön dag.
 

Sista bilden

Kategori: Allmänt

En av de allra sista bilderna med min fiol innan den blev stulen - detta är kvällen innan på Terrys Irish Pub där jag och Georgi spelade irländskt. Fredagen den 18e januari 2013. 
 
 
OM jag visste vilket helvete som skulle starta dagen efter! Hujedamig. Att bli bestulen på ett instrument är lite som att nån går och snor en bit av en själv, av ens själ, skrev jag just till en tysk producent som hörde av sig med beklagan över händelsen. Han hade sett till att publicera min stulen-fiol-story på Profolks hemsida (www.profolk.de) samt i deras tidning. Jag får så mycket kärlek ska ni veta! Kända och okända människor hör av sig och berättar sina egna storys om stulna instrument, och hjälper till med kontakter till musikaffärer och fiolbyggare runt om i Europa. Jag är så tacksam!
 
 
 Utsikten från balkongen härom kvällen...
 
...och samtidigt bara snett till höger.
 
 
Nu ska jag till Stara Zagora - fyller bilen med bulgariskaplugg och inspelningar från fiollektionen.
 
- Ciao
 

Naken och sexig på bussen

Kategori: Allmänt

Ja det kan man få en känsla för bara genom att ta buss 93 från Plovdiv centrum västerut. Iallafall fick jag det. Så tacksam! Tänk vad peppad jag blev på att springa hem och klä av mig och sträcka lite på mig sådär, ja, precis sådär som hon gjorde på bussen.

Färsk mjölk, hemgjord ost och yoghurt

Kategori: Allmänt

Japp. Ett inlägg om mat.

Men som vanligt är det svårt att separera tankarna. Det här med att jag nuförtiden vaknar upp till nybryggt kaffe med färsk, fet, äkta komjölk i är ju inte en helt isolerad händelse i sig. Det har med var jag bor att göra. I höstas hade jag det nog lite turbulent på bostadsfronten - fast jag insåg inte riktigt förrän efteråt hur turbulent det var så jag var (som vanligt) väldigt nöjd under tiden kaoset pågick! En kort sammanfattning:

Jag kom till Bulgarien 1 september. En vecka var jag i Rilabergen där vi organiserade Rila Music Exchange (typ Ethno Bulgarien i litet format), veckan efter hängde folk kvar och vi reste runt lite och spelade på festival i Kurtovo Konare, Sofia och Plovdiv. Fastnade i Plovdiv någon vecka på Hikers Hostel med musikfolket och spanade lägenheter under tiden. Flyttade efter ett tag in till min vän, konstnären och Jesusikonen Tinko. Han hade inget varmvatten och ingen elektricitet och hade inte städat på några år, men han skulle ta tag i det rätt snart. Jag sov på soffan i vardagsrummet och bodde in mig med bilder på väggarna och noter i bokhyllan. Dock fanns det några husdjur som jag gärna velat bli av med. Spindlarna i taket var väldigt många, och någonting i bortre bokhyllan förde ett sånt oväsen under nätterna att jag ibland inte kunde sova. I takt med att hösten kom blev det mörkare och kallare och jag började frysa rätt mycket på nätterna. Tinko ordnade en liten fläkt, men den hade brunnit och var väldigt farlig och jag var tvungen att titta på den hela tiden om jag använde den, och absolut inte ha igång den på nätterna för då skulle den säkert börja brinna, och den värmde heller inte särskilt mycket när den väl var igång. Jag bäddade ner mig i tjocka hemgjorda filtar från Tinkos farmor men det hjälpte inte särskilt mycket. Jag är fortfarande rätt känslig i min rygg och nacke för saker som t.ex dåliga sängar och drag.......... något som jag inte direkt kopplade ihop med min bostadssituation och den never-ending-förkylningen som jag drogs med. Ryggen blev krupp och jag mådde lite skumt i allmänhet. Delade dock av min soff-del från köket med ett fint tyg från Indien och se, det ser ju riktigt mysigt ut!
 

En dag försökte jag städa lite under ett bord och hittade då en burk med någonting i. Något som hade varit en fruktkompott, berättade Tinko stolt. Jag frågade snällt om jag fick slänga den men det gick inte för sig. Den hade varit där i några år och hade ju ett liv! Känsligt sånt där. Jag fick till slut övertyga Tinko om att den inte behövde vara kvar inne i lägenheten utan att han kunde gå ner med den till källaren. Win! 

 Tinko poserar stolt i sina nya röda byxor:

Mitt i allt detta träffade jag min Stora Kärlek (det blir lättast att bara skriva så. This is it, liksom) och första gången han hälsade på hemma hos mig hade jag varit bortrest några dagar och Tinko härjat fritt i lägenheten. Öl-spill och cigarett-fimpar hade gosat in sig gött i golvet och när man gick så fastnade skorna i något mycket kladdigt. Överallt på golvet. Att gå utan skor inne hade länge varit omöjligt så det tänkte jag inte så mycket på - jag hade blivit Tinkofierad! Jag älskar Tinko väldigt mycket, han är en superb människa på många sätt och jag står stolt som god vän till honom men att bo nära denna konstnärssjäl och Jesus-ikon var inte den bästa av ideer. Kort efter att jag mött Georgi började jag smygflytta ut saker från Tinkos lägenhet in till ett rum på Hikers Hostel. Jag fick ett bra pris på ett rum mitt i centrum och dessutom flyttade Zvezdana in i rummet ovanför så vi kunde spela varje dag - inga grannar fanns som kunde bli störda eftersom huset står fritt! Helt perfekt. Dock funkade internet ganska kasst och varmvattnet försvann rätt ofta. Iskallt var det på toaletten och i köket likaså. Men det var ändå värt det. Helt underbart! Jag var lycklig över att få göra iordning ett eget rum igen, utan öl-kladd på golvet och med fungerande värmefläkt! Läget mitt i den mysigaste delen av stan och ett stenkast från dess absoluta centrum var helt idealiskt, men kan kunde sakna den mysiga marknaden som låg nära Tinkos lägenhet.

 

En av de absolut svåraste sakerna här i Plovdiv med att hitta lägenhet är att hitta någonting som är varmt. Något som har hyfsad isolering och inte gör att man måste sitta med halsduk och skor inne på vinterhalvåret. Och det är inte en överdrift. De allra flesta lägenheter jag varit i har stora problem med kyla. Den isolering och inomhusvärme vi i Sverige är vana med är det inte att tala om här. Golven är iskalla och det drar i alla rum. Ibland kan man riktigt känna hur det blåser från fönstren och jag har varit i många lägenheter med något slags hål i väggen. I Tinkos, t.ex. (även om det såklart var självförvållat...) så hade han några år tillbaka haft inspiration att bygga en kakelugn och därför gjort två stora hål i väggen - sedan hade projektet sinat och inte blivit något mer men hålen var kvar, ända tills jag hade bott någon månad och det började blåsa allt för mycket på mig. Då murade han igen det! Vilken ängel. Nåja. 


När jag kom tillbaka till Plovdiv efter två veckors julfirande i Sverige, kortvisit på Vienna Folk Marathon och 10 dagars turné i Slovenien var jag extremt utarbetad och bestämde jag mig för att vila ut "tre dagar - max" hemma hos Georgis föräldrar innan jag flyttade in på hostellet igen. De tre dagarna blev till en vecka och med påhejande tjat från alla här hemma förstod jag till slut att de Verkligen Ville att jag skulle stanna så länge. Jag hade dåligt samvete för varje liten frukt de gav mig och ville betala mat, hyra, saker... Som egenboende i nio år känns det minst sagt underligt att plötsligt få flytta in hos en annan familij. Jag flyttade hemifrån när jag tog studenten, två år i Umeå följdes av fem år i Göteborg för plugg på musikhögskolan, ett år i Bulgarien, ytterligare ett i Göteborg och sedan Bulgarien igen. Att bo hemma har det inte direkt funnits plats eller möjlighet för, även om jag såklart njuter jättemycket av det när jag är och hälsar på i Umeå på julen eller sommaren. Men, återigen, i Bulgarien är det lite annorlunda. Det finns ingen som flyttar hemifrån "bara för att" och sanningen är den att de allra flesta bor hemma, om de inte måste flytta från stan för att studera något, tills de gifter sig. Man har helt enkelt inte råd. Den ekonomiska delen av mina Bulgarientankar måste bli ett helt eget inlägg. Hursomhelst. Sverige är ju ganska unikt med detta att vi ska flytta hemifrån så snabbt och kunna ta hand om oss själva. 

 

Georgis föräldrar har strikt avvisat alla mina försök att betala hyra – jag har t.om. varit ganska hård och sagt att jag Måste få betala, annars flyttar jag ut men de har satt hårt mot hårt. De är glada för att vi båda två är hemma så de får se oss. Jag antar att de förstår att det finns en stor risk att vi inom något år försvinner från Plovdiv och att de vill ta chansen att spendera tid med sin son innan han flyttar. Jag lyckas, genom Georgi, betala för en del elektricitet och vi köper båda massa mat till hushållet så jag får väl känna mig lite nöjd iallafall.

 
 
Nu till maten. Det bulgariska köket är fullt av hemgjorda delikatesser, såsom den alldeles fruktansvärt delikata hemgjorda osten som Georgis pappa gör (tankar om den förvånansvärt jämlika relationen mellan mor och far i denna familj får jag ägna ett annat inlägg!). Den smälter i munnen och är fantastiskt god i alla sina steg fram till den färdiga produkten. På väg dit passerar den något slags mumsigt yoghurt-stadium, ett smöraktigt mys-ost-stadium, en mozarella-aktig himmelsk ost och något feta-aktigt. Man kan gå och äta hela tiden! Och att man kan göra hemgjord yoghurt av en liten sked köpeyoghurt, det var iallafall något som jag missade på hemkunskapen... Muuuuuuuuuuuuums. Och nu till det viktigaste: Det kommer en bonde med färsk mjölk i whiskeyflaskor till oss. Den mjölken går inte att sluta dricka. Den är fet och söt och alldeles, alldeles underbar! Jag dricker kaffe nu med denna mjölk i och det är en obeskrivlig lyx. 
 
Här har vi, lite osmidigt foto kanske men dock, den färska mjölken i en finfin mastikaflaska samt drickes med shotglas för extra njutning! Mums!
 
Varje morgon dricker Georgis mamma kaffe och gör en stor kanna så det finns kvar till mig när jag går upp. Jag brukar gå upp vid nio, om jag inte har lektion eller rep tidigt. Och sen jul har jag somnat vid tio-elva.. Jag tror jag har tagit igen något års sömnbrist denna månad. Det är bra! Och om jag fortsätter med Qi Gongen (videon i förra inlägget) och snart blir förkylningsfri kommer jag kunna börja jogga igen och kanske t.om. skaffa mig ett gymkort  och få lite muskler. Efter två timmars fiollektion igår var min rygg som ett U. Jag ville krypa ihop till en boll och inte röra mig, men det är ju precis tvärtom man måste göra.
 
Här här vi min fiollärare, Svetomir Petkov - han spelade mest gadulka förr i tiden och har gjort en notbok med cd som ser ut såhär:
 
 
Det är så fint att han liksom svävar framför den färgglada bergsbakgrunden med sin folkkostym. Nuförtiden spelar han elfiol på en restaurang VARJE KVÄLL kl. 20.30 till 02.00. Då ser han mer ut såhär:
 
 
Det är ett förjävligt jobb skulle jag vilja säga, mer om det i annat inlägg. Lektionerna med honom är underbara och gör mig lycklig. Ornament, konstiga svängar, gliriga toner och drillar i räserfart. 
 
Nu ska jag iväg och möta min vän Krasimira, hon är konsertmästare i Pazardzhik symfoniorkester och vill låna ut en stråke till mig! Så himla fint. Jag ska låna den tills jag hittat någon som jag kan köpa. Efter det möter jag upp med cello-vesso och går en sväng till fiolbyggaren Philip och lämnar igen de två stråkar jag lånat - och kanske lånar någon ny för inspelning. Sen blir det rep med Vesso hos honom, förmodligen också lunch eftersom hans mamma envisas med att alltid ge oss mat så fort vi kommer in genom dörren. Fisk, oftast. Kvällen blir troligast hemmaplugg för bulgariskan. Är så himla peppad på detta plugg! Fruktansvärt kul att läsa språk, alltså.
 
Tack för mig.

7 minutes of Magic........

Kategori: Allmänt

Jag får inte dricka mitt kaffe, äta min yoghurt eller skriva något inlägg om allt jag vill skriva om förrän jag lägger sju minuter på morgonen på denna YouTube-film. Töntigt, eller hur, MEN DET FUNKAR!! Jag lovar härmed att jag ska göra detta två gånger om dagen. Jag mår fan så mycket bättre om jag gör det. Ryggen är helt kaiko nu dessa dagar (har varit förkyld i streck sen efter nyår och inte kunnat träna...) och det enda som kan ta mig upp är detta. Så kom igen nu! Gör det!

Hejdå.
 
"7 minutes of Magic for Health":

http://youtu.be/g-jSBBwr8Ko

Vänligheten

Kategori: Allmänt

...men alltså, vänligheten i detta land är så stor, så stor. Kärlek, kopieringstanten - kärlek!!!!!!

- samtidigt som den där passivt aggressiva depressiva jag-bryr-mig-inte-om-dig-vem-fan-är-du-attityden faktiskt oftast känns som den dominanta. Hur hänger detta ihop? Jag vill bara ge ett exempel från sista timmen här i Plovdiv. Tro inte att jag kan förklara hela Bulgariens attitydschizofreni för det kan jag inte!

Jag gick, efter lunch på ett cafe på den tågliknande shoppingbron som går över älven Maritsa, på en offentlig toalett där man vid uppvisande av kvitto från cafét får gå gratis men jag valde att betala ändå, med tanke på den stackars kvinnan som alltid sitter där och väntar på folk. Jag tänkte när jag stegade ditåt att, undrar om det är allt hon får? Det som folk ger henne, femtio stotinki (ungefär 2,50kr) per toalettbesök. Hursomhelst. Jag har 2,50kr över till henne så jag stoppade kvittot i fickan och gick in.

När jag kommer in möts jag av toalettkvinnan, sittandes läsande en bok med fötterna på ett bord, lite halvt ivägen för mig som ska gå in i toalettdelen. Hennes mun är smal som ett streck och hon ser uppenbart irriterad ut över mitt intrång i hennes läsning. Jag ställer mig och gräver i fickan efter mynt och hon tittar inte upp mer än för att ge mig en irriterad blick och en ljudlig suck. Hon sträcker fram handen för att ta emot mina stotinkis och återgår till boken, nu med fötterna på golvet. Jag går in till toaletten och ler lite för mig själv. Finns inget papper på toaletten och jag får lite ångest över att behöva störa henne igen och tittar därför in på handikapptoaletten. Tjoho! Där finns det papper! Så skönt. Gör mitt och smyger ut, hoppas att hon inte blev irriterad över att jag gick på handikapptoaletten utan att vara särskilt handikappad, tänker jag när jag snubblar in i dörren och skäms lite mer över min klantighet. Kastar en blick bakåt mot kvinnan som surt tittar upp från boken. När jag kommer ut börjar jag skratta för mig själv och påminns om så många andra liknande situationer. Det går inte att återge i text hur roligt det känns att vara en inkräktare när man bara vill betala för den tjänst som någon erbjuder. Jag sträcker på mig igen och går vidare med ett leende på läpparna.

Kommer in till kopieringstanten i vars lilla krypin cigarettröken alltid ligger tung på en liten innegård nära älven. Hon skiner upp när hon ser att det är jag som kommer och vi småpratar lite om vädret, hälsan och allmänheten. Hon engagerar sig hejvilt i min kopieringsönskan och gör små "experiment" som hon kallar det och använder minst fem papper för den enkla kopieringsuppgift jag gett henne. Hennes kopieringsautomat är väldigt gammal och, rent utsagt dålig, inser jag återigen då bilden jag vill kopiera blir nästan helt svart i de första versionerna. Men det gör inget. Hon är ju så söt! Och vänlig. Efter ungefär tio minuters mycket långsamt preciserat arbete med den gamla maskinen är tant kopia nöjd, och visar stolt upp alla versionerna av betyget jag ville kopiera. Hon gör en liten presentation av alla papper och är märkbart nöjd med resultatet. Hon låter mig inte betala för jobbet, utan skjuter ut mig ur dörren med orden "du betalar alltid för mycket, du är en sån glad och fin flicka.. jag önskar dig kärlek, lycka, hälsa"... och så vidare i en lång harang medan hon för mig ut att hälsa på hennes man som som vanligt sitter utanför med en kaffekopp. Vi hälsar och småpratar lite innan jag fortsätter på min väg.

Bulgarien, alltså. Vilket kontrastfyllt land! Kärleken vinner såklart, alltid.

Vad gör jag nu?

Kategori: Allmänt

 
Konstnärsnämnden gav mig lite pengar för sex månaders vistelse här i Bulgarien. Jag pendlar mellan att känna att jag ju gjort INGENTING under denna tid, och känna att jag gjort Extremt mycket saker för dessa pengar. Jag vet av erfarenhet att jag oftast tror att jag inte gjort/gör särskilt mycket medan folk i min omgivning uppfattar mig som en superaktiv människa. Ja, jag har svårt för att inte göra något. Sitter och skriver på min rapport som såsmåningom ska in till Konstnärsnämnden i slutet av februari. Bestämde mig för att inte söka nya pengar förrän denna period verkligen är slut och jag skickat in redovisningen. Nästa sökningsomgång är i maj vad jag minns, och kanske passar det bra. Försöker ju att inte ta mig an för mycket utmaningar denna vår. Verkligen.
 
Vad jag gjort här under hösten är sagolikt! Jag har samarbetat med bulgariska musiker, sökt upp nya folk att spela med, övat massa ensam, gjort massor av konserter och försökt ta lektioner så gott det går (oftast är det svårt att betala - den bulgariska gästfriheten är storhjärtad och kommer ibland ivägen för "lektionsformatet"... blir mer en stor middag med massa rakia (bulgarisk sprit) och jam hela natten. Men det är ju också kul. Lite svårt att beskriva i en rapport till konstnärsnämnden, dock, så jag hoppas på fler lektioner nu under februari), lyssnat på massor av inspelningar, övat ornament, låtar...... ja, ni förstår. Och så har jag spelat rätt mkt med några slovener. Det hör ju inte riktigt till men vi har spelat bulgarisk musik så det har känts helt rätt! 
 
 
 
Strax efter jul var jag i två veckor i Slovenien och reste runt och hade massor av konserter med lite olika konstellationer. Innan det var jag på Vienna Folk Marathnon i några dagar, ledde bulgarisk folkmusikworkshop och råkade spela konsert. Slovenien blev något av paradisintensivt för mig. Paradis som i att det egentligen var rätt lugnt under dagarna, planer ändrades, funkade inte att bestämma något, man går runt och väntar, väntar på rep och väntar på konsertlokaler som ska öppnas, försöker öva lite med någon men det spricker för hen har möten eller inget instrument eller någon nyckel som fattas. Dagarna går rätt fort utan att man känner att man hinner Någonting - och varje kväll superintensiva konserter i olika form. Hela natten. As-ös. Full energi och 100 procent varje gång. Kanske därför dagarna var lite "slöa"... men samtidigt var det stressigt! när man väntar hela tiden och inte kan få veta vad som är planerna blir det lite osäkert inuti. Hursomhelst. Jag hade konserter nästan varje kväll med olika människor och det var fantastiskt kul men tärde på rätt mycket på mig och kroppen. När jag kom hem till Plovdiv var jag som ett paket. Ett väldigt trött paket med ett 12-timmars sömn-behov i kroppen.
 
Bestämde mig för att installera mig hos min pojkväns familj och lägga lägenhetsletandet på hyllan och bara vila några dagar. En vecka. Så om lördagen började jag få lite mer energi. Jag och Georgi bestämde oss för att åka iväg till en by utanför stan där min goda vän och fd lärare på musikhögskolan bor med sina två små barn. Hon har inte kommit ur huset på ett halvår pga bebin och får inte så ofta besök. Vi åkte dit och drack te och pratade och hade det mysigt, spelade en liten konsert för henne och barnen på golvet i vardagsrummet och jag kände mig riktigt, riktigt löjligt lycklig! Vi plockade in fiolen och gitarren i bilen och drog iväg på en spontanshoppingrunda på "Jumbo" på andra sidan Plovdiv. Det skulle vi aldrig gjort. Dum som jag var, och första gången någonsin (!) bestämde jag mig för att lämna fiolen i bilen när vi gick in. Ångrade mig och gick tillbaka till bilen, sa till Georgi att kanske borde vi lägga in instrumenten i bakluckan istället för baksätet.. så de inte syns..? Så vi gjorde det. Men det var nog det största misstaget. Efter en finfin shoppingtur och njutligt solnedgångstittande på parkeringen körde vi hemåt igen. När  jag öppnade bagageluckan här hemma på Vasil Aprilov hamnade jag i chock. Det skumma var att jag redan i bilen hunnit tänka igenom hela situationen - liksom förvarnat min hjärna på OM fiolen skulle vara stulen och hur det skulle kännas. Jag hade gått igenom allt, från känslan i kroppen, identifierat mig med den, hur Georgi skulle behöva ringa polisen och hur jag skulle skakande falla ihop på marken. När jag sedan öppnade bagageluckan visste jag ärligt talat inte om jag fortfarande var inne i mitt eget huvud eller om det jag såg var på riktigt. Det kändes som en film. 

Tyvärr var det ingen film och de två veckorna efter denna händelse har varit dramatiska. Men jag har haft otroligt fina stunder då jag öppnat email från helt främmande människor som hört av sig med beklagan över det som hänt. De skäms över Bulgarien, de skäms över Plovdiv och de vill samla pengar åt mig att köpa en ny fiol, de vill hjälpa mig att hitta den, det kommer tips och kontakter över hela Europa och jag blir tårögd när jag tänker på all kärlek jag fått. Att bli av med ett instrument är något som många kan identifiera sig med och förstår hur otroligt jobbigt det är. 
 
Det är samma fiol på alla bilder, men ljuset är lite annorlunda. Något av det mest sorgliga är att jag ganska nyligen verkligen lärt mig att älska denna fiol. Det har inte varit helt lätt, måste jag säga. Jag har varit fantastiskt glad över detta stipendium från NorrlandsOperan och jag vet att det är en sjukt bra fiol som jag fått i mina händer. Men jag har inte klarat av att ge den tillräckligt med tid för att komma överens, inte förrän senaste månaden. Jag fick fiolen i min hand av NorrlandsOperan och SparbanksStiftelsen Norrland en lördag i maj. Dagen efter fick jag veta att en av mina bästa vänner låg medvetslös på Karolinska. Jag packade mina fioler och grejer och ställde in allt närmsta veckan och åkte dit för att vara med hennes familj. Fem veckor av obeskrivlig oror avslutades den 26 juni då hon somnade in på sjukhuset. Sommaren blev kaotisk, traumatisk sorgehantering blandad med fina festivalminnen och konserter i bl.a Slovenien med Ethno. Fiolen kunde jag inte ta upp överhuvudtaget. Tog med mig båda fiolerna och gadulkan på min resa söderut till Bulgarien i slutet av augusti men fick inte till att verkligen spela på fin-fiolen på konserter förrän sena hösten. På något sätt var den ihopkopplad med sorgen över Emilia. Jag var så glad den där lördagen, spelade med Torbjörn Näsbom på konsertsalen i Umeå under överlämnandet av fiolen, träffade gamla vänner i Umeå och spelade med Winhill/Losehill på invigningen av bildmuseet på kvällen. Veckan innan hade jag även då varit uppe i Umeå och sett två av mina bästa vänner gifta sig i stadskyrkan. Jag var på sluttampen på min c-uppsats på musikhögskolan i Göteborg och det var vår. Men så kraschade allt och tiden stannade. Det gör den fortfarande varje gång jag tänker på de där dagarna. Det har gått ett halvår men det tar inte mer än en sekund att identifiera mig med den där känslan av att golvet försvann och allt snurrade när Emilias syster ringde mig på söndagmorgonen. Då ville jag bara kasta fiolen och c-uppsatsen och ta en rymdraket snabbaste vägen möjligt till Emilia. Dagen efter, tidigt på morgonen, var jag där. På bussen dit fick jag ett samtal från min handledare som meddelade att uppsatsen var godkänd. Det var en snurrig tid.
 
 
Emilia hade speciella krafter. Jag tror man ser det om man tittar på den här bilden. Hon kunde se saker som ingen annan kunde se. Hon visste saker om mig som jag inte berättat, hon kunde se vad som skulle ske och hon visste alltid vad som var bra för mig när jag själv var förvirrad. Ligga i soffan och slöprata med henne blev inte tråkigt på fem timmar. Jag önskar att jag var lika begåvad som henne med ord. Om hon skrev detta inlägg skulle ingen sluta läsa förrän det var klart. Jag önskar att jag tjatat (ännu) mer på henne att starta en blogg med små historier från hennes vardag. Jag kunde skratta på mig av hennes tragikomiska små berättelser. Pricksäker som få. Rolig som få. Och liten som få! Så liten att mina senaste drömmar om henne involverat att jag burit henne på olika ställen, eller att hon varit så liten att hon nästan var som ett barn. Jag vill ta hand om henne, det står klart när jag tänker på mina drömmar. Men det går inte att ta hand om någon mer än vad som är möjligt. Jag vet att jag gjorde mitt bästa.
 
Emilia <3

Ping Pong

Kategori: Allmänt

...är helt genialiskt! Vet inte om det är ett system endast för Uppsala universitet men jag måste bara få skriva av mig någonstans att det är ett helt grymt system! Jag kan bo här i Plovdiv och plugga Bulgariska språk på distans via internet och göra roliga övningar, plugga hemma, träna glosor, göra prov och lyssna på dialoger - och allt funkar! Är i chock. Kanske bidrar det något att jag är sjukt peppad på detta plugg men jag är verkligen imponerad att det funkar så bra! Efter år på GU (göteborgs universitet) med GUL och andra system som aldrig var logiska eller fungerade är jag sjukt impad av Uppsala.

Prekaleno!

Kategori: Allmänt

Jajjemen, I am back! Men jag hade tänkt börja såhär:

Varje höst, varje termin kanske, eller egentligen nästan varje månad, tänker jag såhär: Nu är det nystart. Nu. Nu gäller det! Nu ska jag fokusera. Ta det lugnt. Göra lagom mycket saker. Bara göra det jag vill! Bara göra det jag måste. Inte göra saker för andras skull, inte stressa i onödan. Idag vaknade jag upp med ny energi och tänkte "Idag! Idag är en bra dag! Nu ska jag komma igång med ny energi!" ... och det är just dessa dagar som är så farliga - då planerar jag in fiollektioner, jamsessions, konserter och resor och tror att jag kan klara allt! Mitt minne är kort som en råttsvans. Så kort är det. Men nu jävlar är jag glad! Jag har varit rätt trött i två veckor sen min fina stipendiefiol blev stulen. Inga roliga veckor, mycket tungt. Nu ska jag inte sörja mer på det sättet. Dags att gå vidare.