Till tonerna av mysfaktorn The Perishers vill jag nu sitta en stund och bara låta fingrarna gå.
De sista veckorna har jag haft många fina gäster att umgås med, lina och louise i två omgångar, en nyfunnen australiensk vän, hela familjen och nu ännu en vän. Ganska så i streck. :) Under denna period har två andra vänner föreslagit att de skulle ta sig hit. Jag har, tyvärr, fått avböja. Det är underbart att få ha folk här! Är så glad att fina personer kan komma hit! Men fler än en samtidigt kan bli lite svårt. Nu känner jag att min ensamma vecka som börjar imorgon kommer att göra gott. Även om dessa sociala veckor också varit underbara. På alla sätt och vis! Vill visa bilder och berätta massor men hade tänkt skriva en liten grej om dagens upplevelser.
Jag kom en halvtimme för tidigt till min fiol/gadulkalektion i morse, hade glömt när lektionen började men det gjorde ju inte så mycket utan gav mig en bra uppvärmningsstund innan lektionen. Jag gick till "gubben i lådan", den arga gubben som sitter i sin glasbox i entren till skolan och har hand om rumsnycklarna. Där ville jag försöka få veta vilket rum Todor Kirov skulle ha lektion i (min lärare) så jag kunde komma in där och öva innan lektionen började. Trots två hjälpsamma översättare och min knaggliga bulgariska ville gubben inte förstå utan gav mig till slut motvilligt nyckeln till ett annat rum. Med suck och stön pekade han på boken där jag skulle skriva upp mig, mitt namn, fakultetsnummer, rumsnummer, start- och sluttid på övningen samt signatur. Suck och stön tyckte gubben att det var att jag skulle öva. Med god min försökte jag göra honom nöjd men fick ändå ganska många små utskällningar under dessa minuter. Varför vet jag inte riktigt, förmodligen tycker han bara i allmänhet att elever som vill öva och faktiskt utnyttja hans tjänster är riktigt jobbiga. Som tur var vad jag vid gott humör och kunde skratta åt eländet inombords när han demonstrativt suckade och skällde på mig. Ja, det är bara att ta emot. :)
Väl uppe på vindsvåningen där mitt övningsrum låg öppnade jag dörren och fann mig i ett litet litet övningsrum med snedtak. En varm och unken luft slog emot mig och jag började direkt fundera över hur man kunde vädra lite. Det fanns ett fönster i snedtaket, men ingen funktion för att hålla det öppet. Medan jag stod och höll upp luckan en stund och tittade ut över den vackra utsikten slog det mig att min lärare en gång tryckt in en sopkorg emellan taket och luckan för att släppa in luft. Jag spanade runt i rummet men det fanns ingen där. Efter lite spioneri i korridoren hittade jag en sopkorg som inte användes och när ingen såg smög jag ut och hämtade den och lyckades efter lite meck stabilisera upp luckan med den. Ah! Frisk luft!
Uppskattade mått på rummet är 2,5 * 3,5 meter, längs ena långsidan en meter högt tak. Alltså, när man kommer in och har stängt dörren kan man nästan inte stå rak för då har snedtaket redan sänkt takhöjden oavsett var man ställer sig. Längs "långsidan" finns dörren och ett piano vilket gör att man som violinist har som enda möjliga plats att stå precis vid dörren, inträngd i hörnet för att inte stråken ska krascha i snedtaket, vilket den gör lite till och från ändå. I rummet fanns tre kartonger och massa tavlor i ett hörn, och ett bord. Jag ställde mig i hörnet och spelade en stund men ville sen kolla lite på noter. Om det mot förmodan hade funnits ett höjbart notställ i rummet hade jag ändå inte kunnat rymmas med det i mitt hörn insåg jag, och ställde upp fiolfodralet på pianot och krängde mig till en position som funkade hyfsat där jag kunde kombinera att se noterna och ändå inte krascha stråken i taket.
Efter en halvtimme packade jag ihop och gick ner och lämnade tillbaka nyckeln och lyckades på bulgariska kommunicera så pass med gubben i lådan att jag förstod att jag skulle ha lektion i rum 54 men att någon redan var där och övade. Jag gick dit och fick ta över rummet av en tjej som satt och övade på pianot. Pianot var hyfsat stämt, inte välstämt men inte katastrof. Dock fastnade vissa toner och klingade kvar fast man släppt tangenten, och vissa toner hördes nästan inte alls. Det måste vara otroligt jobbigt att som pianist tvingas öva på sådana instrument. Jag kan knappt föreställa mig hur det vore att behöva byta fiol varje dag, och råka hamna på kassa instrument jämt och ständigt. Min fiol är ju min bästa vän och sviker mig aldrig! Låter det dåligt så är det antingen mitt fel eller något tillfälligt skumt med fiolen som går att fixa. Eller bara att vi inte tajmar o är på bra humör samtidigt. :) Då vilar jag lite och försöker igen senare och då brukar det funka! Idag kändes allt på topp med fiolen och jag fortsatte genast med mitt övande i det nya rummet.
Minutrarna gick och efter 20 min bestämde jag mig för att slänga iväg ett sms till min lärare och dubbelkolla att det verkligen var lektion. Efter 25 minuter kom han till rummet, bara för att vända om för att hämta sitt instrument. Efter ytterligare tio minuter kom han tillbaka, och efter ca 40 min kunde vi börja vår lektion. Äntligen! Sen hade jag en jättebra och givande gadulkalektion och efter det en ännu bättre fiollektion! Det var härligt. Nu har jag kommit hem och övat lite till, och laddat över kort från helgens resa med Erasmusstudenter till bl.a. Veliko Tarnovo!
Om tio min ska jag börja gå till min bulgovulgospråklektion. Mmmm pulverkaffet funkade och den skumma huvudvärken är nu borta. Eller så var det Perishers som fixade det.
Sofia gick upp tidigt för att dansa och dirigera, Oskar ville sova så han gjorde det. När resten av familjen vaknade så gick vi upp och åt frukost och promenerade genom zigenarområdet upp genom gamla stan, tappade bort oss lite, skulle på etnografiska museet. Museet var fint, mycket gamla grejer. Efter ungefär en timme kom en skolklass. De var helt knäpptysta så det gjorde ingenting. Mamma fick en duk av en tant. Sedan gick vi ut därifrån och till skolan där vi träffade Sofia igen. Vi gick och åt lunch på ett ställe nära skolan, Göran och Sofia åkte iväg med en trumgubbe och skulle kolla på en stor trumma hemma hos honom, vi andra satt kvar och hängde ett tag, sen gick vi runt i stan. Bland annat gick vi upp på ett berg. Sen satt vi jättelänge på ett café och drack kaffe och åt glass.
Efter några timmar möttes vi upp med Sofia och Göran utanför stora postkontoret i stan. Göran hade bestämt sig för att köpa en trumma av gubben (som är lärare på Sofias skola) men hade inga pengar så de skulle fixa det senare på kvällen. Vi promenerade till busstationen och Anton gick vilse på vägen, sen så gick vi och kollade på kläder medan vi väntade på bussen. Sen tog vi bussen till bergen! (asenovgrad) När vi klev av fick vi gå 2km uppåt för att komma fram till borgen (assen's fortress) som låg högst upp på en klippa på ett berg. Sen kom vi högst upp på klippan och Sofia spelade gadulka för oss där, Göran var livrädd för att vi skulle ramla ner och ville att vi skulle hålla i oss i stolpen. Anton hoppade omkring. Sen så gick vi ner igen och lyckades till slut hitta fram till bussen efter mycket om och men. Tur att Sofia kan bulgariska! Sen så åkte vi hem med bussen och klev av och började leta efter en bra restaurang. (sofia hade ont i huvudet och det blev bråttom) Anton ville gärna äta på samma restaurang som dagen innan, och så blev det till slut. Då tog Anton och Göran en taxi till gubben med trumman, för att köpa den denna gång, medan Sofia, Oskar och Agneta var kvar på restaurangen och beställde förrätter. Sofia klev i hundbajs på vägen dit. Det var äääääckligt. Maten var supergod och Oskar och Görans maträtt bestod bl.a. av två svärd och eld. Sedan tog vi en taxi hem medan Sofia och Göran promenerade hem.
Idag gick Sofia upp tidigt igen och iväg på lektioner, vi andra sov lite till och tappade bort oss när vi skulle möta Sofia vid skolan, men vi hittade varandra. (på vägen hittade vi en musikaffär och Anton och Göran köpte massor av olika grejer) När vi kom till skolan skulle vi dricka kaffe, men inte vid skolan för Sofia hade skolkat från en lektion (en liten del av den bara..) och då gick vi till Café Morocco där Sofia hade konsert för ett tag sen. Där fanns massa instrument och vi började jamma på dem. Vi drack te och kaffe. Sen gick vi runt och kollade på saker på stan, bl.a. köpte porslin, godis och bulgarienarmband. Sen mötte vi Laura och Gerardo och gick till tre olika restauranger innan vi hittade någonstans där vi kunde äta Utomhus för det ville Göran. Göran tappade vi bort på vägen dit men till slut kom även han fram till Restaurang Godzilla. Gerardo hade med sig massa flöjter från Mexico som han och Agneta spelade på under lunchen. En hette Dödsflöjten och lät som spöken.
Sen gick vi tillbaka till skolan och gick på Sofias körlektion. Sen vi och drack kaffe på cafét utanför skolan och väntade på att trumgubben skulle komma med ett softcase. Det gjorde han! Vi satt jättelänge och solade i det vackra vädret. Sedan stack Agneta och Gerardo iväg för att kolla på kavalflöjter i en affär. Efter ett tag ringde de och berättade att de tappat bort sig i gamla stan, vi fick gå och leta upp dem och hjälpa dem fram till rätt affär. Det var samma affär som vi varit i på morgonen. I affären testade vi massa instrument och invarderade det lilla rummet. Anton ville köpa en tambura, Göran bankade på trummor, Agneta och Gerardo spelade flöjt, Sofia ville ha notställ, Laura kollade på strängar, Oskar spelade gitarr... Men vi köpte inget. Efter det så gick vi hem. Och nu är det nu. Ikväll ska vi fira Antons födelsedag på en jätteskum restaurang som Sofia bestämt. Där ska folk dansa och sjunga, tror vi, kanske i folkdräkt. Det ska bli kul.
3/11-2010 (oskar dikterar, Sofia slavar och skriver)
Sofia började med en joggingtur, Oskar orkade inte följa med. Göran gick på promenad, försökte gå runt millitärområdet. Sedan åt vi frukost med en jättegod ost. Sen gick vi ut och Sofia hade bestämt att vi skulle gå igenom zigenarområdet, som alla bulgarer säger är jättefarligt och vi inte får gå in i. När vi kom dit så var alla ute på gatorna, när vi närmade oss så vände sig alla om och började stirra på oss. Men när vi hade kommit in lite längre så var det ingen fara, mamma och pappa verkade dock lite rädda. Oskar var också lite rädd. Anton spelade cool och Sofia var inte rädd alls. Det var lugnt för henne för hon smälte ju som in ändå bland alla zigenare. Inne på området var det jättefint. det var fattigt, men fint. Väldigt vackert. När vi hade vandrat en stund så köpte vi bröd på ett bageri där inne, det åt vi medans vi försökte att inte ramla i de stora hålen på gatan. Det var otroligt gott! Sen fick vi se de första av många lämningar från jättelänge sen. Stora pelare, typ romersk stil. Sen började vi gå mot Sofias skola och vi såg massa fina hus på vägen. När vi kom fram var det en kille där som var läskig och som Sofia skakade hand med. När vi var framme på skolan gav Sofia oss en rundvandring på skolan. Den var cool, konstig och väldigt annorlunda jämfört med skolor i Sverige, på grund av alla konstiga gångar och saker. Sedan träffade vi Sofias hyresvärd, en pianolärare på skolan. Agneta och Göran följde med på Sofias ensemblelektion, Oskar och Anton (vi) gick på elevcaféet och köpte kaffe och sen gick vi och köpte cola och tittade ut över Colloseumkopian, väldigt vackert. När vi hade ätit klart och druckit klart och tittat klart började vi gå mot centrum, då kom den läskiga killen igen och Anton gav honom pengar. Jag och Anton traskade omkring på stan och såg massa coola lämningar, samma stil som förut, massor av katter och vi köpte kaffe på flera olika ställen, och intressanta bakelser. Och sen helt plötsligt hade vi kommit över älven och där satte vi oss och drack ännu mer kaffe. Sedan så var det väldigt bråttom och vi började gå och skulle ta en ny väg över älven, så sprang vi hela vägen jättesnabbt upp för berget tillbaka till skolan och träffade de andra vid den vackra utsikten vid skolcaféet och amfiteatern. Sedan gick vi och åt lunch på något slags café (veda house) där träffade vi Laura och hennes Gerardo och åt dagens nyttiga vegetariska måltid. Efter det gick vi en annan väg upp för berget tillbaka till skolan och lyssnade på Sofias lektion med stor ensemble och kör. Oskar somnade, inte för att det var tråkigt utan för att det var väldigt lite luft och då somnar alltid Oskar. Sen gick vi runt och utforskade centrum mer och drack kaffe och macka på ett annat ställe och pratade med en kompis till Sofia som jobbade där. Sen gick vi upp på ett berg och Anton friklättrade, jättefarligt, Göran blev jätteorolig när vi kom till ett stup och tvingade alla att gå ner igen. Förutom mamma för hon vågade inte gå upp från början. Det var otroligt vackert högst uppe på berget, man såg hela stan. Sen gick vi på lyxrestaurang och beställde lyxmat och satt och pratade mycket. Sen fick vi vår väldigt fina mat och det var en upplevelse. Sen promenerade vi hela vägen hem, sakta men säkert, sedan åt vi glass på balkongen och Oskar gick in på facebook och chattade i en timme med Katinka medans Sofia somnade, och Göran och Agneta med. Sedan gjorde väckte Oskar Sofia och de gjorde armhävningar. Inte lika många som igår, inte Sofia iallafall. Oskar var superstark och gjorde tusen stycken, fast han hade träningsvärk sen igår i bröstmusklerna. Men tjejer vill ha underarmar och bröstmuskler, det sa Oskar. Så det är värt det. Nu ligger Oskar i sängen och Sofia tar över skrivandet...
Fwhiouuuuuuuuu nu är det min egen röst igen! Det har varit en händelserik dag och jag är helt slut i kroppen. Blir en ganska tung dag imorgon med dans o dirigering, fiollektion, sånglektion, ensemble rakt efter varandra. Sen ska vi träffa en trumgubbe på skolan och gå hem till honom och Göran ska kanske köpa lite trummor. :) Blir spännande! Torsdag! Vad ska du föra med dig?
Ja, kanske blev det två år ändå? Hösten 2010 började jag plugga bulgarisk folkmusik i Plovdiv för ett år som Erasmusstudent på musikhögskolan och startade då denna blogg som en slags "rensningskanal" för mina upplevelser. ----------------------------------------
Två år senare är jag tillbaka i Plovdiv, nu med stöd av Konstnärsnämnden för ett halvårs ytterligare specialisering. -----------------------------------------
Mitt bloggskrivande har varit minst sagt sporadiskt men innehåller i stort sett någon slags dagboksliknande reseskildring med fokus på musik.
