Till tonerna av mysfaktorn The Perishers vill jag nu sitta en stund och bara låta fingrarna gå.

De sista veckorna har jag haft många fina gäster att umgås med, lina och louise i två omgångar, en nyfunnen australiensk vän, hela familjen och nu ännu en vän. Ganska så i streck. :) Under denna period har två andra vänner föreslagit att de skulle ta sig hit. Jag har, tyvärr, fått avböja. Det är underbart att få ha folk här! Är så glad att fina personer kan komma hit! Men fler än en samtidigt kan bli lite svårt. Nu känner jag att min ensamma vecka som börjar imorgon kommer att göra gott. Även om dessa sociala veckor också varit underbara. På alla sätt och vis! Vill visa bilder och berätta massor men hade tänkt skriva en liten grej om dagens upplevelser.

Jag kom en halvtimme för tidigt till min fiol/gadulkalektion i morse, hade glömt när lektionen började men det gjorde ju inte så mycket utan gav mig en bra uppvärmningsstund innan lektionen. Jag gick till "gubben i lådan", den arga gubben som sitter i sin glasbox i entren till skolan och har hand om rumsnycklarna. Där ville jag försöka få veta vilket rum Todor Kirov skulle ha lektion i (min lärare) så jag kunde komma in där och öva innan lektionen började. Trots två hjälpsamma översättare och min knaggliga bulgariska ville gubben inte förstå utan gav mig till slut motvilligt nyckeln till ett annat rum. Med suck och stön pekade han på boken där jag skulle skriva upp mig, mitt namn, fakultetsnummer, rumsnummer, start- och sluttid på övningen samt signatur. Suck och stön tyckte gubben att det var att jag skulle öva. Med god min försökte jag göra honom nöjd men fick ändå ganska många små utskällningar under dessa minuter. Varför vet jag inte riktigt, förmodligen tycker han bara i allmänhet att elever som vill öva och faktiskt utnyttja hans tjänster är riktigt jobbiga. Som tur var vad jag vid gott humör och kunde skratta åt eländet inombords när han demonstrativt suckade och skällde på mig. Ja, det är bara att ta emot. :)

Väl uppe på vindsvåningen där mitt övningsrum låg öppnade jag dörren och fann mig i ett litet litet övningsrum med snedtak. En varm och unken luft slog emot mig och jag började direkt fundera över hur man kunde vädra lite. Det fanns ett fönster i snedtaket, men ingen funktion för att hålla det öppet. Medan jag stod och höll upp luckan en stund och tittade ut över den vackra utsikten slog det mig att min lärare en gång tryckt in en sopkorg emellan taket och luckan för att släppa in luft. Jag spanade runt i rummet men det fanns ingen där. Efter lite spioneri i korridoren hittade jag en sopkorg som inte användes och när ingen såg smög jag ut och hämtade den och lyckades efter lite meck stabilisera upp luckan med den. Ah! Frisk luft!

Uppskattade mått på rummet är 2,5 * 3,5 meter, längs ena långsidan en meter högt tak. Alltså, när man kommer in och har stängt dörren kan man nästan inte stå rak för då har snedtaket redan sänkt takhöjden oavsett var man ställer sig. Längs "långsidan" finns dörren och ett piano vilket gör att man som violinist har som enda möjliga plats att stå precis vid dörren, inträngd i hörnet för att inte stråken ska krascha i snedtaket, vilket den gör lite till och från ändå. I rummet fanns tre kartonger och massa tavlor i ett hörn, och ett bord. Jag ställde mig i hörnet och spelade en stund men ville sen kolla lite på noter. Om det mot förmodan hade funnits ett höjbart notställ i rummet hade jag ändå inte kunnat rymmas med det i mitt hörn insåg jag, och ställde upp fiolfodralet på pianot och krängde mig till en position som funkade hyfsat där jag kunde kombinera att se noterna och ändå inte krascha stråken i taket.

Efter en halvtimme packade jag ihop och gick ner och lämnade tillbaka nyckeln och lyckades på bulgariska kommunicera så pass med gubben i lådan att jag förstod att jag skulle ha lektion i rum 54 men att någon redan var där och övade. Jag gick dit och fick ta över rummet av en tjej som satt och övade på pianot. Pianot var hyfsat stämt, inte välstämt men inte katastrof. Dock fastnade vissa toner och klingade kvar fast man släppt tangenten, och vissa toner hördes nästan inte alls. Det måste vara otroligt jobbigt att som pianist tvingas öva på sådana instrument. Jag kan knappt föreställa mig hur det vore att behöva byta fiol varje dag, och råka hamna på kassa instrument jämt och ständigt. Min fiol är ju min bästa vän och sviker mig aldrig! Låter det dåligt så är det antingen mitt fel eller något tillfälligt skumt med fiolen som går att fixa. Eller bara att vi inte tajmar o är på bra humör samtidigt. :) Då vilar jag lite och försöker igen senare och då brukar det funka! Idag kändes allt på topp med fiolen och jag fortsatte genast med mitt övande i det nya rummet.

Minutrarna gick och efter 20 min bestämde jag mig för att slänga iväg ett sms till min lärare och dubbelkolla att det verkligen var lektion. Efter 25 minuter kom han till rummet, bara för att vända om för att hämta sitt instrument. Efter ytterligare tio minuter kom han tillbaka, och efter ca 40 min kunde vi börja vår lektion. Äntligen! Sen hade jag en jättebra och givande gadulkalektion och efter det en ännu bättre fiollektion! Det var härligt. Nu har jag kommit hem och övat lite till, och laddat över kort från helgens resa med Erasmusstudenter till bl.a. Veliko Tarnovo!

Om tio min ska jag börja gå till min bulgovulgospråklektion. Mmmm pulverkaffet funkade och den skumma huvudvärken är nu borta. Eller så var det Perishers som fixade det.

På återseende!