Lustigt hur humör och känslor kan gå upp och ner. På dessa få dagar jag hunnit vara i Plovdiv har jag gått igenom många toppar och dalar! Just nu är jag på en topp, och det är grymt fint och jag kan inte ens tänka mig att gräva ner mig i nåt. Laura har det jobbigt nu och mycket fokus går till henne. Ett annat stort fokus är Umefolk-repen som vi har varje dag ihop med nio bulgarer. Fantastiskt! De har fattat att de ska iväg, de vet vilka som åker, de vet När, var och lite hur. Imorgon kommer mer information då min fina översättarkompis kommer och hjälper mig hålla informationstal till alla. Ska bli skönt att få ut informationen så det är helt säkert att de förstår vad som håller på att hända. Det jag förstår med hela min kropp är hur jävla bra gruppen är! Jag är sjukt glad och stolt att få ta upp dessa musiker, och spela med dem! Ikväll sitter jag och dividerar med mig själv huruvida jag ska be Milcho att arrangera en trad låt eller en egenskriven låt. Det lutar åt min egna. Han vill arra två låtar som inte är bulgariska, men i bulgarisk stil och jag kan bara inte låta möjligheten gå mig förbi att få en av mina låtar spelade av dessa fantastiska musiker. Är lite rädd för hur han ska arrangera den - men musiken är allas och det kommer åtminstone bli spännande i slutändan.

Lösningen på mycket är att jogga, man får tänka och man mår bra i kroppen. Jag kommer på skitbra idéer när jag joggar! Och jag blir nöjd med mig själv. :) Och jag mår bättre i ryggen. Inge kul när jag har mått dåligt nu under helgen, men nu känner jag faktiskt en vändning. Ska försöka behålla den. Laura är som sagt riktigt nere och behöver mycket tid och stöd och prat och kramar. Och aktiviteter. Ikväll ska vi aktivera oss genom att gå ner till restaurangen och äta middag. Vi försöker äta superbilligt och har inte gjort någonting hittills som kostat pengar - vi är båda väldigt inställda på att spara pengar så vi kan resa runt i Ungern och Rumänien i Juni, men ikväll känner jag att vi behöver sitta i en annan miljö och prata. Det blir mycket mycket prat runt köksbordet dessa dagar. Jag lär mig väldigt mycket av Laura och hennes tankar och problem. Jag är på det sättet glad att jag "utsätts" för det, det får mig att förstå människor bättre, och lära mig enormt mycket om henne och saker runtomkring i hennes nuvarande, och tidigare liv. Ibland tänker jag att jag borde bli psykolog, men det går över väldigt väldigt fort.

Är inne i en konstant fiolälskarperiod, eller egentligen Musikälskarperiod men med fiolen som vapen. Det är otroligt skönt att känna den tryggheten att jag har min fiol nära till hands och har möjligheten att kunna använda den för att uttrycka mina känslor, bearbeta saker och sprida musik till andra människor. Jag är helt galen och inne på utbyten av olika slag just nu, vill bara resa runt och lära mig musik från överallt runt jorden och träffa musiker och sammanföra dem. Jag vill bara åka runt och ha konserter och ta lektioner och ge lektioner. Allt på en gång. Och planka låtar - oändliga resurser finns ju för mig här i hemmet iom internet och Spotify och jag skulle kunna bara sitta inne jämt och lära mig saker. Men jag blir sjukt deppig och rastlös av att vara inne jämt. Siktar väldigt snart på en resa ut på landet. Vill hitta Violinister, inte bara gadulkamänniskor. Violinister som är villiga att lära ut låtar, eller åtminstone jamma. Är frustrerad att jag inte stöter på det naturligt någonstans här. Eh, förutom att jag såklart går i skolan och lär mig massor... Men den börjar ju inte förrän fjortonde februari så än så länge består mina dagar i rep med Umefolkensemblen. Endast. :)

Repen är otroligt roliga, och lika frustrerande! Folk skriker hela tiden, inte minst dirigenten, och ofta ställer han sig ivägen så man inte kan röra stråken..! Det är galet! Svårt att beskriva atmosfären men stressig och kaosig är det minsta man kan säga. Och ingen information... Ingen sa något om Sverige eller festival eller konsert eller något när vi sågs i måndags. Jag och Laura trodde att vi skulle på möte med rektorn inför Umefolkutbytet och jag hade smått börjat förbereda mig på avhopp från div musiker. Jag befarade detta därför att jag visste att Milcho garanterat att alla skulle kunna komma utan att prata med dem.. Jag fick köpa biljetter och hade alltså inte fått klartecken från de andra att de kunde. Men han (Milcho är alltså dirigenten och arrangören) garanterade att alla skulle åka med orden:

"I am their boss. They have to go!"

Jag har varit lite orolig över detta, men glatt överraskad över att just de elva pers som jag bokat biljetter till faktiskt dykt upp på repen nu måndag tisdag. Tänker att det ju inte kan vara en tillfällighet. Hoppas jag.

Dags att skriva noter.


Avslutar med en av julens favoritbilder. Anton och Elin anländer till Korsgatan på julafton, vita i hår och skägg efter promenad från Berghem.