plovdiv

ett år i Bulgarien... eller blev det två?

Vad gör jag nu?

Kategori: Allmänt

 
Konstnärsnämnden gav mig lite pengar för sex månaders vistelse här i Bulgarien. Jag pendlar mellan att känna att jag ju gjort INGENTING under denna tid, och känna att jag gjort Extremt mycket saker för dessa pengar. Jag vet av erfarenhet att jag oftast tror att jag inte gjort/gör särskilt mycket medan folk i min omgivning uppfattar mig som en superaktiv människa. Ja, jag har svårt för att inte göra något. Sitter och skriver på min rapport som såsmåningom ska in till Konstnärsnämnden i slutet av februari. Bestämde mig för att inte söka nya pengar förrän denna period verkligen är slut och jag skickat in redovisningen. Nästa sökningsomgång är i maj vad jag minns, och kanske passar det bra. Försöker ju att inte ta mig an för mycket utmaningar denna vår. Verkligen.
 
Vad jag gjort här under hösten är sagolikt! Jag har samarbetat med bulgariska musiker, sökt upp nya folk att spela med, övat massa ensam, gjort massor av konserter och försökt ta lektioner så gott det går (oftast är det svårt att betala - den bulgariska gästfriheten är storhjärtad och kommer ibland ivägen för "lektionsformatet"... blir mer en stor middag med massa rakia (bulgarisk sprit) och jam hela natten. Men det är ju också kul. Lite svårt att beskriva i en rapport till konstnärsnämnden, dock, så jag hoppas på fler lektioner nu under februari), lyssnat på massor av inspelningar, övat ornament, låtar...... ja, ni förstår. Och så har jag spelat rätt mkt med några slovener. Det hör ju inte riktigt till men vi har spelat bulgarisk musik så det har känts helt rätt! 
 
 
 
Strax efter jul var jag i två veckor i Slovenien och reste runt och hade massor av konserter med lite olika konstellationer. Innan det var jag på Vienna Folk Marathnon i några dagar, ledde bulgarisk folkmusikworkshop och råkade spela konsert. Slovenien blev något av paradisintensivt för mig. Paradis som i att det egentligen var rätt lugnt under dagarna, planer ändrades, funkade inte att bestämma något, man går runt och väntar, väntar på rep och väntar på konsertlokaler som ska öppnas, försöker öva lite med någon men det spricker för hen har möten eller inget instrument eller någon nyckel som fattas. Dagarna går rätt fort utan att man känner att man hinner Någonting - och varje kväll superintensiva konserter i olika form. Hela natten. As-ös. Full energi och 100 procent varje gång. Kanske därför dagarna var lite "slöa"... men samtidigt var det stressigt! när man väntar hela tiden och inte kan få veta vad som är planerna blir det lite osäkert inuti. Hursomhelst. Jag hade konserter nästan varje kväll med olika människor och det var fantastiskt kul men tärde på rätt mycket på mig och kroppen. När jag kom hem till Plovdiv var jag som ett paket. Ett väldigt trött paket med ett 12-timmars sömn-behov i kroppen.
 
Bestämde mig för att installera mig hos min pojkväns familj och lägga lägenhetsletandet på hyllan och bara vila några dagar. En vecka. Så om lördagen började jag få lite mer energi. Jag och Georgi bestämde oss för att åka iväg till en by utanför stan där min goda vän och fd lärare på musikhögskolan bor med sina två små barn. Hon har inte kommit ur huset på ett halvår pga bebin och får inte så ofta besök. Vi åkte dit och drack te och pratade och hade det mysigt, spelade en liten konsert för henne och barnen på golvet i vardagsrummet och jag kände mig riktigt, riktigt löjligt lycklig! Vi plockade in fiolen och gitarren i bilen och drog iväg på en spontanshoppingrunda på "Jumbo" på andra sidan Plovdiv. Det skulle vi aldrig gjort. Dum som jag var, och första gången någonsin (!) bestämde jag mig för att lämna fiolen i bilen när vi gick in. Ångrade mig och gick tillbaka till bilen, sa till Georgi att kanske borde vi lägga in instrumenten i bakluckan istället för baksätet.. så de inte syns..? Så vi gjorde det. Men det var nog det största misstaget. Efter en finfin shoppingtur och njutligt solnedgångstittande på parkeringen körde vi hemåt igen. När  jag öppnade bagageluckan här hemma på Vasil Aprilov hamnade jag i chock. Det skumma var att jag redan i bilen hunnit tänka igenom hela situationen - liksom förvarnat min hjärna på OM fiolen skulle vara stulen och hur det skulle kännas. Jag hade gått igenom allt, från känslan i kroppen, identifierat mig med den, hur Georgi skulle behöva ringa polisen och hur jag skulle skakande falla ihop på marken. När jag sedan öppnade bagageluckan visste jag ärligt talat inte om jag fortfarande var inne i mitt eget huvud eller om det jag såg var på riktigt. Det kändes som en film. 

Tyvärr var det ingen film och de två veckorna efter denna händelse har varit dramatiska. Men jag har haft otroligt fina stunder då jag öppnat email från helt främmande människor som hört av sig med beklagan över det som hänt. De skäms över Bulgarien, de skäms över Plovdiv och de vill samla pengar åt mig att köpa en ny fiol, de vill hjälpa mig att hitta den, det kommer tips och kontakter över hela Europa och jag blir tårögd när jag tänker på all kärlek jag fått. Att bli av med ett instrument är något som många kan identifiera sig med och förstår hur otroligt jobbigt det är. 
 
Det är samma fiol på alla bilder, men ljuset är lite annorlunda. Något av det mest sorgliga är att jag ganska nyligen verkligen lärt mig att älska denna fiol. Det har inte varit helt lätt, måste jag säga. Jag har varit fantastiskt glad över detta stipendium från NorrlandsOperan och jag vet att det är en sjukt bra fiol som jag fått i mina händer. Men jag har inte klarat av att ge den tillräckligt med tid för att komma överens, inte förrän senaste månaden. Jag fick fiolen i min hand av NorrlandsOperan och SparbanksStiftelsen Norrland en lördag i maj. Dagen efter fick jag veta att en av mina bästa vänner låg medvetslös på Karolinska. Jag packade mina fioler och grejer och ställde in allt närmsta veckan och åkte dit för att vara med hennes familj. Fem veckor av obeskrivlig oror avslutades den 26 juni då hon somnade in på sjukhuset. Sommaren blev kaotisk, traumatisk sorgehantering blandad med fina festivalminnen och konserter i bl.a Slovenien med Ethno. Fiolen kunde jag inte ta upp överhuvudtaget. Tog med mig båda fiolerna och gadulkan på min resa söderut till Bulgarien i slutet av augusti men fick inte till att verkligen spela på fin-fiolen på konserter förrän sena hösten. På något sätt var den ihopkopplad med sorgen över Emilia. Jag var så glad den där lördagen, spelade med Torbjörn Näsbom på konsertsalen i Umeå under överlämnandet av fiolen, träffade gamla vänner i Umeå och spelade med Winhill/Losehill på invigningen av bildmuseet på kvällen. Veckan innan hade jag även då varit uppe i Umeå och sett två av mina bästa vänner gifta sig i stadskyrkan. Jag var på sluttampen på min c-uppsats på musikhögskolan i Göteborg och det var vår. Men så kraschade allt och tiden stannade. Det gör den fortfarande varje gång jag tänker på de där dagarna. Det har gått ett halvår men det tar inte mer än en sekund att identifiera mig med den där känslan av att golvet försvann och allt snurrade när Emilias syster ringde mig på söndagmorgonen. Då ville jag bara kasta fiolen och c-uppsatsen och ta en rymdraket snabbaste vägen möjligt till Emilia. Dagen efter, tidigt på morgonen, var jag där. På bussen dit fick jag ett samtal från min handledare som meddelade att uppsatsen var godkänd. Det var en snurrig tid.
 
 
Emilia hade speciella krafter. Jag tror man ser det om man tittar på den här bilden. Hon kunde se saker som ingen annan kunde se. Hon visste saker om mig som jag inte berättat, hon kunde se vad som skulle ske och hon visste alltid vad som var bra för mig när jag själv var förvirrad. Ligga i soffan och slöprata med henne blev inte tråkigt på fem timmar. Jag önskar att jag var lika begåvad som henne med ord. Om hon skrev detta inlägg skulle ingen sluta läsa förrän det var klart. Jag önskar att jag tjatat (ännu) mer på henne att starta en blogg med små historier från hennes vardag. Jag kunde skratta på mig av hennes tragikomiska små berättelser. Pricksäker som få. Rolig som få. Och liten som få! Så liten att mina senaste drömmar om henne involverat att jag burit henne på olika ställen, eller att hon varit så liten att hon nästan var som ett barn. Jag vill ta hand om henne, det står klart när jag tänker på mina drömmar. Men det går inte att ta hand om någon mer än vad som är möjligt. Jag vet att jag gjorde mitt bästa.
 
Emilia <3

Kommentarer


Kommentera inlägget här: