plovdiv

ett år i Bulgarien... eller blev det två?

Vänligheten

Kategori: Allmänt

...men alltså, vänligheten i detta land är så stor, så stor. Kärlek, kopieringstanten - kärlek!!!!!!

- samtidigt som den där passivt aggressiva depressiva jag-bryr-mig-inte-om-dig-vem-fan-är-du-attityden faktiskt oftast känns som den dominanta. Hur hänger detta ihop? Jag vill bara ge ett exempel från sista timmen här i Plovdiv. Tro inte att jag kan förklara hela Bulgariens attitydschizofreni för det kan jag inte!

Jag gick, efter lunch på ett cafe på den tågliknande shoppingbron som går över älven Maritsa, på en offentlig toalett där man vid uppvisande av kvitto från cafét får gå gratis men jag valde att betala ändå, med tanke på den stackars kvinnan som alltid sitter där och väntar på folk. Jag tänkte när jag stegade ditåt att, undrar om det är allt hon får? Det som folk ger henne, femtio stotinki (ungefär 2,50kr) per toalettbesök. Hursomhelst. Jag har 2,50kr över till henne så jag stoppade kvittot i fickan och gick in.

När jag kommer in möts jag av toalettkvinnan, sittandes läsande en bok med fötterna på ett bord, lite halvt ivägen för mig som ska gå in i toalettdelen. Hennes mun är smal som ett streck och hon ser uppenbart irriterad ut över mitt intrång i hennes läsning. Jag ställer mig och gräver i fickan efter mynt och hon tittar inte upp mer än för att ge mig en irriterad blick och en ljudlig suck. Hon sträcker fram handen för att ta emot mina stotinkis och återgår till boken, nu med fötterna på golvet. Jag går in till toaletten och ler lite för mig själv. Finns inget papper på toaletten och jag får lite ångest över att behöva störa henne igen och tittar därför in på handikapptoaletten. Tjoho! Där finns det papper! Så skönt. Gör mitt och smyger ut, hoppas att hon inte blev irriterad över att jag gick på handikapptoaletten utan att vara särskilt handikappad, tänker jag när jag snubblar in i dörren och skäms lite mer över min klantighet. Kastar en blick bakåt mot kvinnan som surt tittar upp från boken. När jag kommer ut börjar jag skratta för mig själv och påminns om så många andra liknande situationer. Det går inte att återge i text hur roligt det känns att vara en inkräktare när man bara vill betala för den tjänst som någon erbjuder. Jag sträcker på mig igen och går vidare med ett leende på läpparna.

Kommer in till kopieringstanten i vars lilla krypin cigarettröken alltid ligger tung på en liten innegård nära älven. Hon skiner upp när hon ser att det är jag som kommer och vi småpratar lite om vädret, hälsan och allmänheten. Hon engagerar sig hejvilt i min kopieringsönskan och gör små "experiment" som hon kallar det och använder minst fem papper för den enkla kopieringsuppgift jag gett henne. Hennes kopieringsautomat är väldigt gammal och, rent utsagt dålig, inser jag återigen då bilden jag vill kopiera blir nästan helt svart i de första versionerna. Men det gör inget. Hon är ju så söt! Och vänlig. Efter ungefär tio minuters mycket långsamt preciserat arbete med den gamla maskinen är tant kopia nöjd, och visar stolt upp alla versionerna av betyget jag ville kopiera. Hon gör en liten presentation av alla papper och är märkbart nöjd med resultatet. Hon låter mig inte betala för jobbet, utan skjuter ut mig ur dörren med orden "du betalar alltid för mycket, du är en sån glad och fin flicka.. jag önskar dig kärlek, lycka, hälsa"... och så vidare i en lång harang medan hon för mig ut att hälsa på hennes man som som vanligt sitter utanför med en kaffekopp. Vi hälsar och småpratar lite innan jag fortsätter på min väg.

Bulgarien, alltså. Vilket kontrastfyllt land! Kärleken vinner såklart, alltid.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: